Vi människor är allt bra lättpåverkade. Jajjemän, allihopa utav oss. Bara på olika sätt och gällande olika saker. Någon som säger sig inte vara det är ännu mer lättlurad än de som kan erkänna det.

Hade diskussioner vid matbordet igår, storebror och P var och käkade... Diskussionerna startade om invandring... HU OCH FY! Jag vet att jag är naiv i frågan, och jag vet att jag uttrycker mig som en kossa ibland. Och jag vet att invandring är ett problem för de flesta iländerna, vissa mer än andra. Men jag tycker att vi borde ge dem en chans och försöka att inte dra alla över en kam. Undantag som bekräftar regeln tänker kanske ni nejsägare, jovisst det köper jag. Jag tycker till och med att den inställningen är bra, bättre än inget. Men jag diskuterar alltid i överkant av ubernaiv... för att jag är så, och ingen annan kommer att göra det.

Måste sprigna nu ska och träna... är typ djupfryst än glömde nycklarna hemma så fått stå ute i 40 min. BRR!

Ja, varför ska man känna sig ensam egentligen? Ofta när jag känner ensamhet så gillar jag den, för jag vet ju att jag inte alls är ensam egentligen. Men just nu den här nya ensamheten är förskräcklig rent ut sagt. Det känns, just nu, som att jag kommer aldrig att hitta någon för mig som jag också är för den. Det är ju kanske inte så konstigt egentligen att jag känner så med tanke på alla mina förhållanden som gått åt pipsvängen. Nu vet jag ju att i alla tidigare fall har det handlat om att vi antingen inte passat ihop eller att jag helt enkelt inte varit redo att binda mig. I det här fallet så handlar det om att vi passar ihop och han inte är redo att binda sig. Ja det är då i alla fall så jag känner det, spelar ingen roll hur fel jag än må ha i det. Men det känns fruktansvärt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska gå vidare, jag saknar honom så fruktansvärt mycket och jag vet inte hur jag ska kunna sluta med det. Det har gått drygt två månader nu tror jag, och varenda dag saknar jag honom lika mycket som igår.

Jag ville verkligen flytta till england, och på sätt och vis vill jag det fortfarande, men inte ensam. Och inte så länge jag känner så här för honom för det skulle bara bli fel då. Missförstå mig rätt, jag ville flytta dit för att jag ville det inte på grund av endast honom, visst det var han som ens gav mig iden till att börja med. Och det hela förenklades ju av att han redan fanns där, men jag ville det för att jag tyckte att det är ett tufft ställe och ni känner ju mig jag gillar ju att fara hit och dit och prova nya saker.

I slutändan antar jag att det aldrig var som jag trodde, och han aldrig kände som jag trodde att han gjorde. Om han gjorde det kanske vi en dag får en andra chans, men jag skulle inte sätta pengar på det. Han har gjort sitt val och jag måste acceptera det, oavsett om jag förstår det eller inte.

Hur som haver åter till detta med ensamhet. Jag vet ju att jag inte är ensam som sagt jag känner mig bara det på grund av saknaden. Men jag har ju alla mina vänner, utan er vore jag ingenting. Tack för att ni finns.