Jag har nära till skratt & gråt
Jag är en människa som oftast bär mina känslor utanpå. Vem som helst som känt mig i mer än en vecka kan vanligtvis på 10 meters avstånd bedömma vilket humör jag är på. Oftast (vill jag iallafall tro) är jag på ett ganska bra humör, skojjar och skrattar gärna men kan också vara allvarlig och en männsika som verkligen ställer upp och finns där. Vill jag tro iallafall, och jag strävar efter att vara så. Men någonstans gör min öppenhet och ärlighet också att jag har nära till gråt och lätt blir sårad, eller illa berörd. Av folk som jag inte ens behöver ha sett tidigare i hela mitt liv.
För snart ett halvår sen var jag verkligen nere i skoskaften och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig upp igen, jag visste bara att jag måste det. På ett sätt eller annat. Det kändes omöjligt. Helt absurt att jag någonsin skulle vara lycklig igen, glad visst, men lycklig? Icket. Jag tog mig upp, helt oväntat när jag minst anade det och kände återigen en harmoni i mitt liv. Den harmonin finns kvar idag men jag uptäckte att jag har ärr, som kanske aldrig läker. Men jag har upptäckt dem nu, så kanske en dag kan jag läka dem helt. Jag måste bara våga.
Anledningen till att jag skriver det här väldigt öppna och tja filosofiska inlägget är för att det är just där mina ärr sitter. Jag har blivit rädd för att prata, och berätta, rädd för att jag ska säga fel sak eller på fel sätt... Eller egentligen är det inte det jag är rädd för, egentligen är det konsekvenserna av att säga något "fel" eller på "fel sätt" till någon, som inte förstår helt enkelt.
Jag vill inte vara rädd för att prata, för att säga vad jag tycker och tänker. När jag är rädd så tänker jag för mycket och pratar för lite, då kommer saker ut fel. Det låter lite konstigt, men oftast är det bättre att prata, bolla, och tillsammans få förståelse för något.
Just nu känner jag mig lite identitetslös, "Hej jag heter Maria och ja, jag gör ingenting" det är inte roligt. Men förhoppningsvis så kommer jag att resa mig ur även den askan snart, och belive me jag är redo för det. Jag vill bara ha någon att göra det med. Låter lite patetiskt jag vet, det är inte så att jag tar första bästa, men finns verkligen den rätta för mig? Det återstår att se :)
För snart ett halvår sen var jag verkligen nere i skoskaften och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig upp igen, jag visste bara att jag måste det. På ett sätt eller annat. Det kändes omöjligt. Helt absurt att jag någonsin skulle vara lycklig igen, glad visst, men lycklig? Icket. Jag tog mig upp, helt oväntat när jag minst anade det och kände återigen en harmoni i mitt liv. Den harmonin finns kvar idag men jag uptäckte att jag har ärr, som kanske aldrig läker. Men jag har upptäckt dem nu, så kanske en dag kan jag läka dem helt. Jag måste bara våga.
Anledningen till att jag skriver det här väldigt öppna och tja filosofiska inlägget är för att det är just där mina ärr sitter. Jag har blivit rädd för att prata, och berätta, rädd för att jag ska säga fel sak eller på fel sätt... Eller egentligen är det inte det jag är rädd för, egentligen är det konsekvenserna av att säga något "fel" eller på "fel sätt" till någon, som inte förstår helt enkelt.
Jag vill inte vara rädd för att prata, för att säga vad jag tycker och tänker. När jag är rädd så tänker jag för mycket och pratar för lite, då kommer saker ut fel. Det låter lite konstigt, men oftast är det bättre att prata, bolla, och tillsammans få förståelse för något.
Just nu känner jag mig lite identitetslös, "Hej jag heter Maria och ja, jag gör ingenting" det är inte roligt. Men förhoppningsvis så kommer jag att resa mig ur även den askan snart, och belive me jag är redo för det. Jag vill bara ha någon att göra det med. Låter lite patetiskt jag vet, det är inte så att jag tar första bästa, men finns verkligen den rätta för mig? Det återstår att se :)
Kommentarer
Postat av: Linnea
Maria de kommer gå jättebra! styr upp egen lgh så ska vi hälsa på.. :)
Trackback
