Idag är en sån där dag då det känns som att man tittar genom ett fönster på sitt eget liv. Inget känns verkligt och jag vet inte vad som är sant och riktigt. Tror att det kallas att få perspektiv, men jag vet inte om jag vill ha det.

Ja, vi är väldigt olika - men också väldigt lika. Om jag ska tro något, så är det just det - likheterna inte olikheterna som fick oss på fall. Förstår inte hur man kan vara så blind för något upp till en viss punkt för att sedan inse. Inte för att jag är någon att snacka inom området.

Jag önskar bara att det fanns ett sätt för mig att nå fram, jag gjorde kanske aldrig det. Eller så var det just det jag gjorde. Vet inte vilket och det spelar kanske ingen roll i det stora hela - men för mig spelar allting roll. Önskar att jag inte bryr mig, att jag var en känslomässig "mute"eller att jag kunde hata honom för allt. Men det kan jag inte, varken eller. Jag kan vara förbannad på honom, och känna mig apatisk ibland... men det går alltid över och jag blir lämnad med ja.... med vad? Kärlek, obesvarad? Kanske, kanske inte. Om jag ska, som jag (dumt nog) gör, tro honom så är den besvarad - men inte värt det? eller omöjlig? eller ja jag vet inte... Har svårt att hitta rätt ord.

Jag förstår inte hur man kan säga, och hålla fast vid det "Du är min livs kärlek" men ändå inte vilja eller kunna vara med den människan. Jag har alltid tänkt något i stil med "Man kan älska någon och alltid vilja vara med dem, men att faktiskt kunna vara med dem är en annan sak". Nu förstår jag inte det själv, hur går allt ihop? Och hur, vem f*n har tänkt ut det här, och hur kunde allt bli såhär?

Det var stjärnklart igår, jättefint faktiskt, och jag kände en glimma hopp - det känner jag hela tiden fast ofta djupt fördunklat under sorgen. Man säger väl det att hoppet är det sista som lämnar en, men det här hoppet kan jag inte gå vidare med, det hindrar mig. Lämnar jag hoppet, eller hoppas jag tills det slår in - vilket det kanske aldrig gör? Jag skulle vilja kunna säga att det gör det, eller det gör det inte - vilket som egentligen bara så att jag kan gå vidare. Men inget passar in, allt känns bara fel.

Han var allt jag behövde, även om jag inte såg det så då. Det tog mig kanske en vecka att inse det, och hur mycket han betyder för mig. Men nu, nu vet jag inte om jag orkar ha honom i mitt liv. Å ena sidan är det allt jag vill, att ha honom i mitt liv i vilket format som helts, å andra sidan skär det sönder mig innombords att ha honom som vän.

Att han ens tänkt tanken på att spendera sitt liv med någon annan än mig vid sin sida, och försonats med den, det gör så ont att jag inte ens kan börja beskriva det med ord. Jag vet inte om han gjort det, men det måste han väl ha?

Det har fan gått över en månad nu, tycker att det borde börja göra lite mindre ont nu. Men det känns nästan värre. Fast det kanske är så det är. Kanske är det för att jag börjar inse att han aldrig älskade mig så som jag älskar honom. Eller så kanske han gjorde det, och fortfarande gör, och på nått konstigt vis tror att det här är det rätta. Jag fattar ingenting, och jag kommer nog inte göra det heller, iallfall inte på ett bra tag. Och när jag väl börjar fatta kommer det inte ens vara sanning i dess rätta bemärkelse - det kommer vara den sanning jag "hittar på" för att kunna gå vidare. Och jag vill inte hitta på någon sanning. Jag vill förstå.